Kolibrier bildar en stor familj av mycket små fåglar som förekommer i en rad olika typer av biotoper över stora delar av den amerikanska kontinenten. Det finns cirka 320 olika arter och bland dem världens minsta fågel bikolibrin. som bara är 5 cm lång och väger 1,8 gram. Till längden alltså ungefär som en tändsticksask. Vingbredden är i genomsnitt 3,25. Hannen är något mindre än honan. Kolibrin lever på nektar och kan på en dag besöka 1500 blommor. på så sätt är den en viktig pollinerare.
Bikolibrin äter även till viss utsträckning även insekter och spindlar. En typisk dag äter bikolibrin ungefär motsvarande halva sin vikt. På huvudön lever den på isolerade branta bergsområden i området Mogote.
Arten återfinns på två platser på Kuba, dels på huvudön, dels på Isla de la Juventud, Kubas näst största ö.
Läs om Sveriges vackraste
Bobyggande
Bikolibrin häckar i mars–juni. Honan bygger själv ett bo av spindelväv, bark och lavar. Hon lägger ett eller två ägg av en ärtas storlek. Hon fortsätter med att själv ruva äggen och sedan föda upp ungarna.
Bikolibrin är listad som nästan hotad. Framförallt beroende av skogsavverkning.
Flygning
Kolibriernas avancerade flygteknik är vida omvittnad. Vingslagshastigheten är enorm, ca 20–80 slag per sekund hos de olika arterna. Så snabbt att det knappt går att uppfatta vingslagen för det mänskliga ögat. Vingarnas fästen och närliggande muskler gör att kolibrin kan flyga obehindrat i alla riktningar, såväl uppåt och nedåt som framåt och bakåt, samt att stå helt stilla i luften. Flyghastigheten kan hos vissa arter röra sig om ca 50 km i timmen. Om man har lyckan att se en kolibri kan man knappast undgå att att fängslas av lystern i dess färg. Den beror på att att de så kallade melanosomerna (som innehåller pigmenten) är i stort sett platta. När ljuset reflekteras från dessa får de regnbågsskimrande färger.
Läs om
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
