Babian – fakta om apan med hundnosen

Babianen kännetecknas kanske främst av sitt nästan hundliknande huvud. Babianer finns i stort sett i hela Afrika söder om Sahara, och mantelbabianen även i nordöstra Afrika och på Arabiska halvön. Hannarna kan bli upp till 115 centimeter och vikten upp till runt 40 kilo – hos den största arten, chacmababianen, upp till cirka 45 kilo. Honornas längd och vikt är ofta ungefär hälften av hannarnas.

Hur ser en babian ut?

Pälsen är grov och tät. Färgen kan variera mellan silverfärgad, gulaktig, olivgrön och brun. Ansikte, öron, händer, bakdel och fötter är ej pälsbeklädda. Hos honan svullnar den hårlösa bakdelen upp och får en mer rödaktig färg när hon är parningsvillig. Själva nosen är svart hos alla arter av babianer utom hos mantelbabianen, som har en rosafärgad nos. Hannar brukar ofta få hårman. Ungarna är mörkare, svarta eller brunaktiga, de första månaderna.

Babianer har mycket starka käkar och tänder, väl i klass med de större rovdjuren, och ögonen ligger djupt under de framskjutande ögonbrynen. Namnet kommer från fornfranska babine, läpp, och syftar på den framskjutande nosen.

Varför har babianer röd rumpa?

Bakdelen saknar päls, liksom ansiktet och öronen. Hos honan blir den nakna huden större och tydligt röd när hon är parningsberedd, och det är honan som tar initiativ till parningen genom att visa den. Hos mantelbabianen har båda könen en förtjockad, rosa hud vid stjärten.

Var lever babianer?

Babianer finns över nästan hela Afrika, men inte norr om Sahara eller på Madagaskar. De saknas också i de täta regnskogarna i Kongobäckenet, större delen av Afrikas horn och västra Kalahari. Mantelbabianen är den nordligaste arten och lever längs Röda havet och på Arabiska halvön, och anubisbabianen finns ända upp i Sudan. Babianer lever främst på savannen men också i halvöken, öppen skog och klippiga bergstrakter, vanligen upp till 3 200 meter över havet.

Babianernas flockliv

Babianer är sociala och kan leva i flockar med ett par hundra individer. Flockens storlek bestäms oftast av tillgången till mat och sovplatser. Det finns blandgrupper, med både hannar och honor, samt haremsgrupper med en hane som ledare. Grupperna har en hierarkisk ordning mellan individerna, vilket bland annat styr tillgången till mat för den enskilda gruppmedlemmen. Interna strider för att komma högre upp i hierarkin förekommer ofta. Även om babianer är skickliga klättrare rör de sig oftast på marken, gående på alla fyra.

Unga hannar måste lämna flocken när de blir könsmogna och slåss sig in i en ny grupp, medan honorna oftast stannar hela livet. Flocken sover i träd eller på avlägsna klippor och vandrar oftast 3–4 km om dagen på jakt efter mat, ibland upp till 20 km. När babianen går håller den svansen i en båge.

Vad äter babianer?

Födan består huvudsakligen av rotfrukter, lök, gräs och frukt, men även insekter, skorpioner och mindre djur finns också på matsedeln. Ibland fäller de även harar, markattor eller i enstaka fall en ung gasell. Babianer klarar sig på mager föda och kan därför leva i torra områden där andra apor inte överlever.

Fortplantning och ungar

Babianer blir könsmogna vid fyra–sex års ålder, men för hannar dröjer det ytterligare tre till sex år innan de kan göra sin sexualdebut. De måste ju också först kämpa till sig en plats i hierarkin som gör att de tillåts para sig. Efter parningen är honan dräktig i cirka sex månader. Efter födseln av ungen, som väger cirka ett kilo, tas ungen i första hand om och uppfostras av modern, men även andra honor kan hjälpa till och även hanar, som gör det för att ställa in sig hos honan och därmed få större chans till nästa parning, eftersom honan föredrar att para sig med en hanne hon känner och litar på. I fångenskap har babianer blivit upp till 45 år.

En hona föder i genomsnitt en unge vartannat år. Ungen är svart när den föds, och honan slutar ge di efter nästan ett år. I naturen tros babianer bli omkring 30 år.

De fem babianarterna

Hur många arter babianer det finns är omstritt. Vissa forskare räknar alla till en enda art, men oftast delas släktet upp i fem arter, och i vissa regioner där de möts parar de sig med varandra:

• Anubisbabian (P. anubis) – olivgrön päls och störst utbredning, från Mali till Etiopien och södra Tanzania. Hannarna väger cirka 24 kg.
• Savannbabian (P. cynocephalus) – mer gulaktig, lever i östra och södra Afrika.
• Mantelbabian (P. hamadryas) – hannarna har en lång silvergrå man och rosa ansikte. Lever kring Röda havet och på Arabiska halvön.
• Röd babian (P. papio) – den minsta arten med minst utbredning, i Västafrika (Guinea, Senegal, Mauretanien, Mali). Den enda som IUCN listar som nära hotad.
• Chacmababian (P. ursinus) – den största arten, gråbrun päls, i södra Afrika. Hannarnas hörntänder kan vara 5–6 cm långa.

I primatboken i Handbook of the Mammals of the World från 2013 räknas även kindababian (Papio kindae) som egen art. Enligt DNA-studier är babianernas närmaste släkting geladan, inte mandrillen som man tidigare trodde.

Babian eller mandrill?

Mandrillen förväxlas ofta med babianen. Båda är markattartade apor med långsträckt nos och naken stjärt, men mandrillen hör till ett eget släkte (Mandrillus). Mandrillhanen har röd nosrygg och nosspets, två blå åsar på sidorna av näsan och ett orangegult skägg, och svansen är bara en stump på 5–10 cm. Mandriller lever i regnskogen vid Guineabukten, medan babianer främst lever på savannen.

Fiender och är babianer farliga?

Babianernas naturliga fiender är leoparder, lejon, geparder, stora rovfåglar och schimpanser. Babianer försvarar sig ofta aggressivt, och med sina kraftiga hörntänder kan de ge en angripare svåra sår. I naturen är de inte rädda för människor och kan söka sig till bosättningar och odlingar efter mat, där de ibland räknas som skadedjur. I sällsynta fall biter de även människor.

Babianen i forntida Egypten

Mantelbabianen var ett heligt djur i forntida Egypten. Guden Thot avbildades ibland som en babian, babianerna var fredade och man har till och med hittat babianmumier.

Vanliga frågor om babianer

Källa: Wikipedia, Babianer, och artikelsidorna om mantelbabian, anubisbabian, chacmababian och mandrill.