Darrål eller elektrisk ål som den också kallas är en riktig bjässe som lever i syrefattiga vatten i Sydamerika. Fisken har gälar, men eftersom den lever i syrefattigt vatten måste den då och då gå upp till ytan för att hämta luft. Darrålen kan bli upp till 2,5 meter lång och väga upp till 20 kilo. Trots sitt namn är darrålen inte en ål. Den tillhör i stället utan till hör släktet karplaxar. När darrålen fångar ett större byte slingrar den sig om bytet så stjärten (-pol) och huvudet (+pol) kommer nära varandra. På så sätt blir strömstyrkan mot bytet starkare. Därefter börjar den skicka ut en serie med elstötar vilka får bytesdjurets muskler spännas och slappna av om vartannat. Detta tröttar ut bytet så att det inte orkar försvara sig.
Lär mer om fiskarVärldens största sötvattensfisk
Det finns flera fiskarter som kan alstra elektricitet, flertalet har mycket dålig syn och alstra strömmen för att få en ”bild” av omgivningen samt för att kommunicera med artfränder, men också för att spåra upp byte. De fiskar som använder sin förmåga att skapa elektricitet på detta sätt kallas svagströmsfiskar.
Lär mer om fiskar
Starkströmsfiskar, dit darrålen räknas (men egentligen är den både en svag- och starkströmsfisk), använder även sin förmåga till att förlama eller döda sitt bytesdjur och som försvar. Darrålen kan, för ett kort ögonblick alstra 500 – 600 volt, men strömstyrkan är relativt svag, cirka 1 ampere. För en människa innebär det knappast någon fara, men det kan kännas ordentligt (darrockan skapar en lägre spänning, cirka 200 volt, men en betydligt högre strömstyrka upp till 50 ampere och då är det farligt för människan. Det finns ytterligare en grupp starkströmsfiskar, de elektriska stjärnkikarna, men de alstra lägre strömstyrka än darrålen).
Mycket lite är känt om hur starkströmsfiskarna skyddar sig mot sina egna strömpulser. När det gäller den elektriska ålen finns ett par hypoteser. En möjlig förklaring är att dess tjocka hud är elektriskt isolerande, utom där strömpulserna passerar. Enligt en obekräftad uppgift ska darrålar med skadad hud drabbas av sina egna elektriska pulser. Alla darrålens inälvor finns i framänden, framför de elektriska organen. En annan möjlig förklaring är att inälvorna och huvudet är elektriskt isolerade från den bakre delen av kroppen av fettvävnad.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
