I Sverige har vi tre olika arter av ormar, huggorm snok och hasselsnok. Av dessa är det enbart huggormen som är giftig. Nåja de andra två är kanske inte så noga med munhygien så en stelkrampsspruta kan kanske vara på sin plats.
Det finns en fjärde art, kopparödlan, som ibland kallas kopparorm. Det är ingen orm utan en ödla och den är helt ofarlig.
Huggorm är namn på den svenska arten, men även på en familj av olika arter av ormar som finns över i stora delar av världen. En del av dem är mycket giftiga. Den svenska arten är knappt medelmåttigt giftig. I Sverige dör en vuxen person ungefär vart tionde år av ett huggormsbett, vilket kan jämföras med att två till tre varje år dör av geting och bistick. Huggormen kan, som många andra ormarter, bestämma om den skall ödsla gift på bettet eller ej. Är den som skall bitas så stor att den anser att bettet inte kommer att döda eller nämnvärt skada den bitna kan den i stället utdela vad som skulle kunna kallas ett varningsbett utan gift, detta brukar kallas torrbett.
Det finns två grupper i Sverige som oftare blir ormbitna än andra, dessa är barn som är nyfikna och därför kan komma för nära ormen, samt golfspelare som letar efter bortslagna bollar.
Huggormens gift har två syften, att döda bytet, men också att underlätta matspjälkningen. Det huvudsakliga bytet består av små däggdjur, ödlor eller andra smådjur.

Kännetecken
Huggormen har oftast en ljusbrun grundfärg och ett svart sicksackmönster på ryggen, men det finns också helsvarta som kan förväxlas med en snok. Dock saknar huggormen snokens karakteristiska gula eller vita fläckar på vardera sida av huvudet. Det finns även huggormar, oftast honor, med en rödbrun grundton. Ett annat kännetecken är att huggormarnas pupiller är ovala, som hos katten, medan snoken har runda pupiller. Ormar är ju kräldjur, men de flesta ormar är även mycket bra på att klättra och att simma.
Parning
De flesta har hört talas om ormgrop i sexuella sammanhang. Det hela kommer från att ormhonan vid parningstillfället, som infaller på våren, uppvaktas av och parar sig med flera hannar. Man antar att det beror på att hon vill minska risken för inavel.
Den största ormgrop man känner till är i den kanadensiska provinsen Manitoba. Där rödsidade strumpebands-snokar samlas i tiotusental på samma plats och varje hona omslingras av och parar sig med 20 – 50 hannar.

Observera
Sedan år 2000 är huggormarna, liksom alla grod- och kräldjur i Sverige, fridlysta.

Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.





















