Humlor förekommer främst på norra halvklotet, men enstaka arter finns i Sydamerika. Totalt 250 olika arter finns beskrivna. 38 av dem finns i Sverige. Humlor är kraftigare byggda än getingar och bin. Kroppen är hårbeväxt och antingen svart-röd, svart-gul eller svart-vit.
Precis som getingar har humlor en gadd utan hullingar och kan därför sticka flera gånger.
humlor har två typer av ögon; Sammansatta fasettögon och uppe på hjässan enkla punktögon. Punktögonen ger troligtvis bara en uppfattning av om det är ljust eller mörkt. Humlan har inga utvecklade öron, om hon därmed är döv är inte känt, man vet dock att humlor kan uppfatta ljudvibrationer.
Lär mer om insekter Getingar
Flygning
Liksom andra steklar har humlan två vingpar. Det finns en myt om att humlor inte borde kunna flyga, myten bygger på fysikaliska lagar, men beror på ett felantagande. Det antogs att humlor, precis som fåglar rörde vingarna upp och ner, men så är det inte. Humlornas bak och framvinge på varje sida av kroppen är sammankopplade så att de på varje sida hakar i varandra. Humlan rör dem sedan i en roterande rörelse som påminner om hur helikopterblad rör sig. Myten är dock riktig så till vida att humlan, precis som helikoptern, inte kan glidflyga.
Bobyggande
Samtliga arter utom arten snylthumlor (jo, de kallas faktiskt så. Det beror på att de “snyltar” boende hos andra humlearter), är bobyggare och bebos av drottning, hane och arbetare (och så ibland snylthumlor då. De specialiserar sig ofta på att snyltgästa en specifik art). Samhällen är i regel ettåriga och grundas av en övervintrande, befruktad drottning.
Lär mer om insekter Bin
Parning
Honorna parar sig vanligen bara en gång, medan hannarna, till skillnad från till exempel getingar inte dör direkt efter parningen utan kan para sig flera gånger. Parningen tar ofta lång tid, upp till 40 minuter och längre om hannen parat sig tidigare.
Efter att en ung drottning har parat sig, vilket vanligtvis sker under sensommaren, övervintrar hon, de flesta arter nedgrävda i marken. Efter övervintringen äter drottningen både nektar och pollen, hon behöver hon proteinrikt pollen för att hennes äggstockar skall utvecklas. När detta har skett börjar hon söka en plats för att bygga. Hon fodrar ofta boet med gräs eller mossa. Honan samlar också in nektar och pollen som hon förvarar i boet, dels som mat för sig själv medan hon tar hand om den första kullen ägg och larver, men också som näring för sin avkomma. Den första kullen ägg producerar enbart arbetare, som efter födseln tar över arbetet med att hålla boet varmt, sköta om avkomman och hämta föda. Mot sensommaren börjar honan lägga obefruktade ägg som utvecklas till hanar, och en del honlarver som utvecklas till drottningar.
Temperaturberoende
Humlor är oerhört temperaturberoende. De kräver en temperatur av minst 30 grader i sina bon för att larver skall kunna utvecklas och samma temperatur gäller för att de skall kunna flyga. Ändå kan man norröver se humlor flyga under snöfall, då temperaturen ligger högst runt 0 grader. Det hela beror på att humlor kan egenproducera värme som dels kan användas för egen del (flygning), dels för uppuppvärmning av omgivningen (boet).
Fiender
Humlan har många fiender. Bland däggdjuren är det i Sverige främst rävar, minkar, vesslor, björnar, näbbmöss och skogsmöss. Flera olika arter av fåglar äter humlor. De har utvecklat en speciell teknik och kan ses, efter att de fångat en humla, gnida bytets bakkropp mot ett fast föremål. Detta görs för att få bort giftgadden. Även vissa insekter som en del arter av spindlar, flugor och getingar har humlor som byte.
Ekologisk betydelse
Humlan är norra halvklotets viktigaste pollinerare.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för “blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem “äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.