Egentligen heter arten Spansk skogssnigel. Epitetet mördarsnigel har den troligtvis fått för att den är kannibalistisk. Storleksmässigt har den ungefär samma storlel som den i Sverige vanliga svart skogsssnigel, men färgen är rödbrun. Dock finns det färgmässigt liknande svenska snigelarter, till exempel den röda skogssnigeln och sammanblandning förekommer ofta.
Genom en felaktig identifiering trodde man först att den hade Iberiska halvön som ursprung, nu lutar man mera åt att ursprungslandet är Frankrike.
Den spanska skogssnigeln har snabbt spridit sig genom främst för att den lägger sina ägg i jord. Jord som senare har använts som plantjord varvid äggen följt med vid försäljning.
Läs om Bin
Förekomst i Sverige
Det första fyndet i Sverige gjordes 1975 i Skåne. Under senare delen av 1980-talet tog spridningen ordentlig fart och den har nu hittats ända upp till Skellefteå.
Läs om Hur länge lever en trollslända
Fortplantning
Den spanska skogssnigeln har en stor fortplantningspotential bland annat eftersom den är tvåkönad och kan befrukta sig själv, men även vanlig fortplantning mellan hanne och hona förekommer. De vuxna individer som parat sig dör, vanligtvis i oktober, medan de yngre i stället gräver ner sig och övervintrar för att åter komma fram i maj – juni, varefter parning och äggläggning snabbt kommer igång.
En ej omtyckt snigel
Den spanska skogssnigeln är mycket impopulär bland trädgårdsodlare då den är mycket matglad.
Kräver fukt
Snigeln är mycket känslig för uttorkning, därför syns den ofta under regniga dagar och i skymningen. Ett torrt år kan gå hårt åt populationen.
En annan invasiv snigelart, den svarthuvade snigeln upptäcktes i Sverige 2019. Den är ungefär hälften så stor har en grå och gulbrun kropp samt svart huvud. Den tros ha spridit sig till Sverige på samma sätt, genom plantimport, men denna gång från Kaukasus.
Pär är en av skribenterna här på Lurvigt.se Pär visade tidigt intresse för djur och natur. Många trodde att han skulle bli veterinär. Själv ansåg han det dock uteslutet då han menade att han var allt för ”blödig” för det. Intresset för djur och natur fortsatte dock och 1976 utbildade han sig till sportdykare, vilket senare ledde till utbildning som A-dykare och B-dykare (certifierad som civil lätt och tungdykare). Detta ledde i sin tur till att hans intresse för djur och natur också innefattade marint liv. Under 1990-talet arrangerade han Sveriges mest avancerade civila kurser i överlevnadsteknik. Han byggde också en av Sveriges första fem ”äventyrsbanor” . Den skiljde sig från de övriga framförallt för att den krävde gruppsamarbete.
